Paus

Vi ställde in alla planer med att bege oss tillbaka mot någon sorts civilisation igår och stannade kvar här ute på gården. Varför? Varför inte. Vi säger inte mycket, vi gör inte mycket, vi behöver inte mycket.

Minns ni “Kvalitetstid”? Tiden här då vi pratade med varandra bland på just det inlägget bland kommentarerna. Vi gjorde oss redo med en kopp kaffe. Ibland berättade vi bara om dagen, ibland om tankar, ibland om lycka och ibland om sorg. Många av er skrev anonymt, bara för att för första gången få det sagt, andra blev vänner. Jag tänker att det är ett absolut måste att få tillbaka. I morgon kör vi igen. Som jag saknat det. Er.

IMG_1022.jpg

Knarrande golv och mannagrynsgröt

Igår kom vi fram till gården och möttes av en varm middag följt av hopkurade kroppar i soffan framför film med te och varma mackor. Det hade varit mer än nog, men att då få vakna upp till doften av nybryggt kaffe och mannagrynsgröten man inte ätit sedan man fick det serverat av mormor. Nej, då vill man bara att tiden står still. Och det är inte upp till någon annan än en själv att se till att den gör just det, stannar. Unna er en stilla timme idag, lova mig det.

IMG_0997.jpg
IMG_1005.jpg
IMG_1010.jpg

Kristiina

Delar en kopp kaffe med min nya favorit i hemmet. Den symboliserar tiden innan, vägvalet, rätten till sin egna kärlek, rätten till kärlek, rätten till sitt egna väsen. Vi var redan igår överens om att det bara var en tidsfråga tills dess att våra vägar skulle korsas och det är jag glad att dom gjorde.

Tack Kristiina för en fantastisk gåva och tack för din dagliga inspiration i ditt skapande och din konst.

www.kristiina.se

IMG_0993.jpg
IMG_0992.jpg
IMG_0995.jpg

Bagdad café

Det är visst aldrig försent för en förändring. Lika lite som det finns en tid mer rätt eller fel finns det inte heller proportioner att mäta för hur en förändring skulle vara för stor eller för liten för att betyda något. Det är helt och hållet upp till dig. Och mig.

Jag skulle komma närmare mig själv, lära känna, tycka om och kunna umgås. Under en period av mitt liv som i stora penseldrag skulle klassas som rätt ensam, fann jag mer sällskap än någonsin i mig själv genom att låta mig upptäcka allt på nytt. Ge mig själv nya kapitel och versioner, bestämma själv. Så jag upptäckte nya platser och en av platserna blev Medelhavsmuseet. Hit har jag kommit tillbaka säkert tio gånger senaste året. Samma benvita byst, en ny vinkel.

Idag skrevs ett nytt kapitel med en ny människa. Som om en ny vänskap plötsligt uppenbarades sig från en gammal. Omringade av historia, satt vi två främlingar och berättade just våra för varandra. Vi säger hej då. Gåvan väntade jag med, men jag kunde inte hålla mig från kuvertet. Jag läser ditt brev du skrivit innan vi ens mötts och fäller en tår medan jag ler och fortsätter läsa vidare. Du har så rätt.

Jag må vara naiv, vet inte vem fan jag hade varit annars, men jag är glad över att förändring inte är något i min vardag att vara rädd för. Nej inte alls. Det här blev en början på en väldigt fin vänskap.

Tack Bagdad Café för det och för att även lite bränt bryggkaffe nu smakar väldigt, väldigt gott.

IMG_0963.jpg
IMG_0967.jpg
IMG_0971.jpg
IMG_0973.jpg
IMG_0978.jpg
IMG_0975.jpg

den som är den som är den

IMG_8538-2.jpg

Notis: I min trappuppgång har vi ett litet hemmabygge i form av bibliotek. Varje dag möter jag detta lilla lusthus mellan första och andra våningen. Det finns alltså någon, några, som rutinerat gå och uppdaterar detta utbud med tidningar, böcker, filmer och bäst av allt choklad. Jag menar allvar, det är lite för bra för att vara sant. Knyckte nu Ingar Bergman - Bilder.

Varför gör vi inte mer av detta? Hur många gånger har vi inte tänkt att man "borde" och det "vore ju kul om" och "tänk om" och även "åh när jag blir gammal ska jag". För det var vad jag tänkte, eller vad jag hoppades på. Att jag någon gång så gärna vill vara den personen som skapar ett bibliotek, bara för att. Eller vara den som kan ta hand om blommor. Eller vara den som vandrar, den som viker tvätten, betalar räkningar i tid, har ett landställe.

Har ni inte även tänkt tanken, förmodligen så otroligt många gånger om dagen, att det kommer situationer man vill hoppa in och vara en hjälpande hand. Man vill fråga hur en främling mår, man vill ta ett extra varv runt kvarteret för att hjälpa damen hem med matkassarna, bjuda en främling i kylan på en varm kopp kaffe, gå ut och äta en middag för sig själv.

Det är min största mardröm att inse att jag inte var den som var den som var den, som istället är fylld med tänk om. Saker man borde gjort, saker man borde ha sagt, saker man borde ha släppt. 

Det blir min höst. Jag ska bli den där, den som är den som är den.

IMG_8511-2.jpg

Spöktåget

72 härliga timmar av miljöbyte får säcken knuten av ytterligare fyra timmar på det Blå Tåget från Göteborg hem till Stockholm. Jag hade nästan glömt bort att vi faktiskt har kvar dessa tåg, dessa helt fantastiska tåg. Jag sitter i skrivande stund i en kupé. Den får mig att tänka på Lotta På Bråkmakargatan, tänker på Lotta som klistrar fast salamin från de fint nedpackade mackorna, tänker att jag glömmer bort att jag är 28 år. 

Jag går igenom pianobaren för att ta mig till restaurangen där jag, hör och häpna, med god framförhållning redan har bokat bord för frukost. Jag ber om att få sätta mig längst ned i vagnen och det får jag utan några problem. Kaffet blir serverat och jag njuter av att bara vara. Plötsligt blir jag så väldigt ledsen, och jag kan till en början inte sätta fingret på vad det är. Är det verkligen ledsen jag blir, eller är det bara väldigt mycket intryck runtom mig just nu. Alltså, blir jag egentligen bara väldigt emotionellt laddad. För så är jag, jag måste ta in ett helt rum för att kunna befinna mig. Alla vrån, alla detaljer, alla människor, alla känslor. Så det är inget nytt, jag låter det ske, lutar mig tillbaka.

Axlarna skjuter rakt uppåt och skulderbladen liksom blir till en ryggsköld när dom möts på mitten. Frukosten kommer in och för en liten stund så är allt jag tänker på doften från den varma äpple och kanelmjölken jag fått till min gröt. Men sen är obehaget tillbaka. Det slår mig först när jag tittar intensivt på bordet bredvid mig.

Där sitter din vålnad. Där sitter även min. Slungas tillbaka. Efter en hel natt av skrik, gråt och bråk ligger jag kvar i sängen och tittar på min packade resväska ensam i lägenheten. Du är borta och tåget går om 30 minuter. "Vad fan håller jag på med. Spring" tänker jag och på några sekunder är jag ute ur lägenheten och springer allt vad jag orkar för att inte missa tåget där du sitter ensam istället för bredvid mig. Jag springer längst med perrongerna, försöker se dig genom något fönster, jag har ingen aning om vart du är. Jag hittar åtminstone rätt tåg och går igenom kupé för kupé, säte efter säte på jakt efter dig medan tåget har börjat rulla. 

Plötsligt dyker du upp i en av kupéerna och jag sätter mig bredvid dig. Vi sitter tysta och låter det bara sjunka in, jag kom tillbaka. Du åker inte utan mig. Jag kom tillbaka.

Vi bestämmer oss för att gå till restaurangen. Jag ber om att få sitta längst ned i vagnen. Ni förstår, jag måste i den mån det går få se vart jag befinner mig. Jag vill ha kontroll. Men jag inser att kontroll är det sista jag har i den här situationen. Förnedringen, förminskningen. Du vill ha ursäkter, du vill ha löften, du vill ha garantier, du vill ha mig, du vill inte ha mig. Jag gråter av frustration. Jag minns att jag den här gången tänkte, att nu kanske jag får höra ett förlåt för första gången. Att jag förlät dig och kom tillbaka, att det kunde visa dig att jag är här för att förlåta dig, när du ber om det. 

Situationen blir obehaglig och du hänvisar mig till skärpning, annars lämnar du mig. Att det trots allt inte finns någon i denna värld som ens förstår vad du har mig till. Saknaden av min tacksamhet gentemot dig för att du faktiskt står kvar med mig, mot alla odds. Här finns inte utrymme för din ursäkt, bara min tacksamhet. Jag ber om din förståelse för att även min historia måste få existera, mina handlingar måste få plats, jag måste få höra ditt förlåt, även jag. Hånflinet, blicken mot horisonten för att sedan möta två svarta ögon. Det var svar nog, här skulle ingen förlåtelse ske.

Det är en spökhistoria. Det finns inte lika många platser idag som förut, men dom finns. Då och då dyker våra historier upp och påminner oss om att fortsätta växa. Försätta bli dom vi är tack vare vilka vi har varit. Som det här spöktåget.

För inte någon gång har kaffet smakat så bra som när jag inte längre är en vålnad. Jag finns, jag existerar och jag lever. 

På återseende. Den här platsen är min.

IMG_0946.jpg
IMG_0953.jpg
IMG_0954.jpg
IMG_0956.jpg
IMG_0960.jpg

Känn ingen sorg för mig

Det blev inte riktigt den sommaren jag hade tänkt mig. Försöker känna någon sorts förvåning gentemot just det, att det inte blev som jag tänkt mig, men den är näst intill obefintlig min förvånad. Jag har absolut levt majoriteten av mitt liv utan att veta hur min morgondag ser ut.

Så när det inte riktigt blev den sommaren som jag hade tänkt mig så infann jag mig i just det i samma stund som jag stod på kajen, missade båten jag planerat att ta ut till skärgården. HAHAHA, sa båten. Käften, sa jag. Så jag bestämde mig för att ta mina tofflor, min bok och gå till centralen och köpa en biljett till det tåg som stod överst på tabellen i den pampiga centralstation.

Och det gjorde jag.

Nu kom jag förvisso bara till Uppsala, men hade jag kommit fem minuter senare hade jag funnit mig själv på ett tåg till Göteborg. Det var en ordentlig dos av någon sorts egoknark, rakt ut i systemet som en jävla käftsmäll. En trilla-av-stolen-smäll. En flip-the-table-upplevelse. Jag tog kontroll över en annars tafatt situation som annars blir rutin.

Men känn ingen sorg för mig, Göteborg. Nu har jag gjort det igen. Vi ses snart!

IMG_0926.jpg
IMG_0934.jpg