Spöktåget

72 härliga timmar av miljöbyte får säcken knuten av ytterligare fyra timmar på det Blå Tåget från Göteborg hem till Stockholm. Jag hade nästan glömt bort att vi faktiskt har kvar dessa tåg, dessa helt fantastiska tåg. Jag sitter i skrivande stund i en kupé. Den får mig att tänka på Lotta På Bråkmakargatan, tänker på Lotta som klistrar fast salamin från de fint nedpackade mackorna, tänker att jag glömmer bort att jag är 28 år. 

Jag går igenom pianobaren för att ta mig till restaurangen där jag, hör och häpna, med god framförhållning redan har bokat bord för frukost. Jag ber om att få sätta mig längst ned i vagnen och det får jag utan några problem. Kaffet blir serverat och jag njuter av att bara vara. Plötsligt blir jag så väldigt ledsen, och jag kan till en början inte sätta fingret på vad det är. Är det verkligen ledsen jag blir, eller är det bara väldigt mycket intryck runtom mig just nu. Alltså, blir jag egentligen bara väldigt emotionellt laddad. För så är jag, jag måste ta in ett helt rum för att kunna befinna mig. Alla vrån, alla detaljer, alla människor, alla känslor. Så det är inget nytt, jag låter det ske, lutar mig tillbaka.

Axlarna skjuter rakt uppåt och skulderbladen liksom blir till en ryggsköld när dom möts på mitten. Frukosten kommer in och för en liten stund så är allt jag tänker på doften från den varma äpple och kanelmjölken jag fått till min gröt. Men sen är obehaget tillbaka. Det slår mig först när jag tittar intensivt på bordet bredvid mig.

Där sitter din vålnad. Där sitter även min. Slungas tillbaka. Efter en hel natt av skrik, gråt och bråk ligger jag kvar i sängen och tittar på min packade resväska ensam i lägenheten. Du är borta och tåget går om 30 minuter. "Vad fan håller jag på med. Spring" tänker jag och på några sekunder är jag ute ur lägenheten och springer allt vad jag orkar för att inte missa tåget där du sitter ensam istället för bredvid mig. Jag springer längst med perrongerna, försöker se dig genom något fönster, jag har ingen aning om vart du är. Jag hittar åtminstone rätt tåg och går igenom kupé för kupé, säte efter säte på jakt efter dig medan tåget har börjat rulla. 

Plötsligt dyker du upp i en av kupéerna och jag sätter mig bredvid dig. Vi sitter tysta och låter det bara sjunka in, jag kom tillbaka. Du åker inte utan mig. Jag kom tillbaka.

Vi bestämmer oss för att gå till restaurangen. Jag ber om att få sitta längst ned i vagnen. Ni förstår, jag måste i den mån det går få se vart jag befinner mig. Jag vill ha kontroll. Men jag inser att kontroll är det sista jag har i den här situationen. Förnedringen, förminskningen. Du vill ha ursäkter, du vill ha löften, du vill ha garantier, du vill ha mig, du vill inte ha mig. Jag gråter av frustration. Jag minns att jag den här gången tänkte, att nu kanske jag får höra ett förlåt för första gången. Att jag förlät dig och kom tillbaka, att det kunde visa dig att jag är här för att förlåta dig, när du ber om det. 

Situationen blir obehaglig och du hänvisar mig till skärpning, annars lämnar du mig. Att det trots allt inte finns någon i denna värld som ens förstår vad du har mig till. Saknaden av min tacksamhet gentemot dig för att du faktiskt står kvar med mig, mot alla odds. Här finns inte utrymme för din ursäkt, bara min tacksamhet. Jag ber om din förståelse för att även min historia måste få existera, mina handlingar måste få plats, jag måste få höra ditt förlåt, även jag. Hånflinet, blicken mot horisonten för att sedan möta två svarta ögon. Det var svar nog, här skulle ingen förlåtelse ske.

Det är en spökhistoria. Det finns inte lika många platser idag som förut, men dom finns. Då och då dyker våra historier upp och påminner oss om att fortsätta växa. Försätta bli dom vi är tack vare vilka vi har varit. Som det här spöktåget.

För inte någon gång har kaffet smakat så bra som när jag inte längre är en vålnad. Jag finns, jag existerar och jag lever. 

På återseende. Den här platsen är min.

IMG_0946.jpg
IMG_0953.jpg
IMG_0954.jpg
IMG_0956.jpg
IMG_0960.jpg