två minuter i mitt huvud

Jag älskar verkligen det här (ser arg ut). Det här, som i att få sitta här i fönstret för mig själv med min cappuccino och toast med västerbottenost i all sin enkelhet och vara svår.

Här sitter jag (grått hår) och gör vad jag gör bäst: påbörjar (konstig dynamik i samtalet) utan att avsluta. Jag tar en klunk på kaffet, skriver (gul keps) en notis i mitt anteckningsblock, påbörjar ett mail, fortsätter på (fint klotter) en text, lägger till en punkt på to-do-listan, (härligt skratt) fastnar på mannen (är det italienska han sjunger i radion?) tvärs över gatan, börjar om (ölmage). Sen går det bara (ryggen hör ont) runt och runt, om och om i en oändlighet.

Det är oftast så jag laddar upp. Jag vill likna mig själv till lyset på en cykel, ni vet lampan som laddar upp (pratar med mat i mun) så fort hjulet snurrar. Ja, jag vet väl att det finns ett ord för just den, saken, men nu minns jag inte och det gör inget, för (jobbig röst) ni förstår. Jag behöver gå upp i totalt högvarv, maxa allt, för (sluta banka i plåten) att vara klar och allert för kommande dagar. (rosa skor, fluffig sadel) efter några dagars (sotade glasögon, undrar vart flyttlasset ska).

Just för att, det här ständigt pågår (grön bil). Jag kan inte kliva utanför dörren (han sjunger opera, sluta kling med skeden) utan att världen äter upp mig, och jag den. Orden, ljuden, synen, parenteserna, är vad som hela tiden klipper den röda tråden. (maler bönor, undrar hur dom luktar) (175 blir det) och det är priset av att ladda upp. Det kanske låter konstigt (skummar mjölk, hon bredvid låter ledsen, varför) men det boostar mig på något underligt sätt.

Att sitta i ett samtal, ett möte, en konversation. Jag har svart bälte i att försvinna totalt. 1 av 100 tillfällen blir jag påkommen med att jag försvunnit var femte minut, det fladdrade trots allt förbi ett hårstrå. (vattnet ser gott ut)

Ville bara dela med mig. Nu står det still.

IMG_1070.jpg
IMG_1073.jpg
IMG_1078.jpg