En ost i kylen och fötterna på bordet

IMG_9111-2.jpg

Jag vet inte om jag någonsin berättat det för henne, men det finns en sak min mamma sa till mig som barn som jag helt enkelt inte kan släppa.

Det handlar om en ost. Jag är uppvuxen med en ensamstående mamma, en sådan med två barn, ett heltidsjobb, heltidsstudier och icke att förglömma men som ofta tappas bort, ett eget liv samtidigt. Än idag ett mysterium för mig som inte ens kan hitta matchande strumpor att ta på mig. Hur jag än vrider och vänder, så får jag inte ihop det, hur hon lyckades. Och hur hon samtidigt lyckades lära mig att uppskatta det lilla. Hon är nog den som lärt mig leta efter synonymen i allt. Uppskatta allt.

Hon kunde konsten att aldrig få oss att känna att det fanns något eller framförallt någon i vår vardag som fattades. Möjligtvis att jag idag som vuxen kan förstå att det visst fanns delar i livet som egentligen såg annorlunda ut, men inte för oss då.

Tillbaka till osten. Hon menade, att så länge man har lyxen att få ha en ost i kylen, då ska man också veta att man har det väldigt bra. Unna dig en bra ost, det får man göra. Och det lugnar mig på ett sätt som förmodligen är i helt orimliga proportioner för vad en ost ska kunna göra med en. Men när livet känns förbannat svårt, då köper jag en ost och ställer i kylen och påminner mig om att mitt liv är bra. Jag hinner sällan ta del av den, men jag vet att den står där och att jag kan vara lugn.

Hur jag kom att tänka på detta var för att jag insåg att jag har ett hem med ett soffbord i. Ett sånt där man kan lägga upp fötterna på. Ett sånt där som gör att det känns som hemma, ett sånt som fanns hemma när man var barn. Och så kommer jag liksom på mig själv att jag blir så lycklig av det här bordet. Jag har ett bord att lägga fötterna på, då ska man veta att man ändå har det jävligt bra alltså.

IMG_9108-2.jpg