Du, jag och kaffet igen

Hej,

Det finns inga lätta sätt tydligen. Jag trodde att en kopp kaffe i biblioteket här ute på slottsgården skulle räcka för att få tangenterna att nästan lossna i farten.  Istället blev jag sittandes här i snart fyra timmar. Fyra timmar av att bit för bit bara minnas vad det här faktist var en gång i tiden. Minnas gjorde jag genom att leta upp hela mitt vuxna liv som jag en gång delade, som liksom vart vårt tillsammans. Och mycket riktigt, som jag även skrev då, har vi delat kärlek, glädje, sorg. Förtvivlan, hopp, ilska. Livet.

Inser att det aldrig var lätt men det var så vi gjorde det. Minns hur vi började dagarna med att fråga oss själv, hur smakar egentligen kaffet? Vi vet ju alla, det är samma böna, samma vatten, samma temperatur, men visst fan smakade det olika varje dag. Var det beskt, var det sött, var det för svalt, för starkt, var det uppiggande, smakade det inte alls. Så mådde vi.

Du, jag och kaffet igen. Det är så jag vill ha det. Jag vill ha fristaden, den där lilla världen av språk, känslor och varandras världar. Där vi för en stund lutar oss tillbaka och bara är. Dit ska vi, det ska vi. 

Det blir delar av livet, tankarna, bilderna, texterna, nu och då. Det blir jag, det blir du och det blir vi. 

Fan vad jag har saknat er.

IMG_0913.jpg
IMG_0912.jpg
IMG_0903.jpg