En ost i kylen och fötterna på bordet

IMG_9111-2.jpg

Jag vet inte om jag någonsin berättat det för henne, men det finns en sak min mamma sa till mig som barn som jag helt enkelt inte kan släppa.

Det handlar om en ost. Jag är uppvuxen med en ensamstående mamma, en sådan med två barn, ett heltidsjobb, heltidsstudier och icke att förglömma men som ofta tappas bort, ett eget liv samtidigt. Än idag ett mysterium för mig som inte ens kan hitta matchande strumpor att ta på mig. Hur jag än vrider och vänder, så får jag inte ihop det, hur hon lyckades. Och hur hon samtidigt lyckades lära mig att uppskatta det lilla. Hon är nog den som lärt mig leta efter synonymen i allt. Uppskatta allt.

Hon kunde konsten att aldrig få oss att känna att det fanns något eller framförallt någon i vår vardag som fattades. Möjligtvis att jag idag som vuxen kan förstå att det visst fanns delar i livet som egentligen såg annorlunda ut, men inte för oss då.

Tillbaka till osten. Hon menade, att så länge man har lyxen att få ha en ost i kylen, då ska man också veta att man har det väldigt bra. Unna dig en bra ost, det får man göra. Och det lugnar mig på ett sätt som förmodligen är i helt orimliga proportioner för vad en ost ska kunna göra med en. Men när livet känns förbannat svårt, då köper jag en ost och ställer i kylen och påminner mig om att mitt liv är bra. Jag hinner sällan ta del av den, men jag vet att den står där och att jag kan vara lugn.

Hur jag kom att tänka på detta var för att jag insåg att jag har ett hem med ett soffbord i. Ett sånt där man kan lägga upp fötterna på. Ett sånt där som gör att det känns som hemma, ett sånt som fanns hemma när man var barn. Och så kommer jag liksom på mig själv att jag blir så lycklig av det här bordet. Jag har ett bord att lägga fötterna på, då ska man veta att man ändå har det jävligt bra alltså.

IMG_9108-2.jpg

Med helvetet rakt i ansiktet

Kunde känna det redan igår, hur hettan kom och knackade på mina axlar sköra som äggskal. När samtalen runtom en liksom dovas ut till ett muller av långsamt knappande läppar. Pulsen börjar höras och blodet rusar från yttersta tåspets som kolsyra upp i huvudet. Ny dag, tror man. Men mitt ansikte står i lågor.

Rosacea. Man vet inte varför man får det, man vet inte vad det är, man vet bara att sjukdomen är lika styrd av känslor som den är påverkad av kost och atmosfär. Det är en kronisk hudsjukdom och jag kan bara lära mig att hantera den, aldrig bekämpa den. Jag går med en konstant inflammation i ansiktet som mycket riktigt konstant brinner, svider, pulserar och värker.

Ibland glömmer jag bort det. Men inte idag. Idag vaknade jag upp och blev liksom medberoende min egna sjukdom. Jag tog på mig skulden, rollen, masken. Jag blev monstret. Jag har blåsor fyllda med var i hela ansiktet, hud som bara faller av och resten bara brinner.

Jag vill inte bry mig. Smärtan har jag lärt mig leva med. Men det är allt annat. Det är det där, att jag inte vill gå ut, jag vill inte visa mig, jag vill inte förklara mig, jag vill inte möta blickarna. Känslorna är laddade till max och minsta lilla belastning, ökad puls, skam och frustration innebär ytterligare en dag av skov, blåsor, hetta och sveda.

Förut stod jag i timmar, lindrade, baddade, skalade för att sedan bygga, hamra, mecka och fixa ett nytt ansikte. Göm, glöm det egentliga. Men det löser ingenting och det löser ingen oro.

Finns det en enda människa utan skavanker på den här planeten? Absolut inte. Finns det människor som väljer att aldrig berätta? Absolut. Jag vill inte vara den personen. Jag vill vara stolt på gatan, inte skamsen. Rakryggad, inte dold i skuggen av min bugning mot världen.

Här är jag. Vart är du? Passa på här och bara få ut skiten. Bara ut med det, ha det sagt, känn att åtminstone en person vet och lyssnat. Visa upp dig här, berätta och tacka dig själv för det.

Jag lovar, kaffet smakar godare efter.

693B6EFB-D7A8-4D30-B904-10CBFF70F3F0.JPG
702188AD-032F-4319-8E8D-3D5690822977.JPG

5 rätters, 17 öl, och en gurksoppa senare

Det är andra gången jag befinner mig i Skottland och jag kan verkligen inte få nog. Att dessutom få åka hit med ett gäng begåvade mat, kultur och dryckesnördar som en själv är dom ingredienserna som behövs för en helt och hållet lyckad upplevelse. Det är något skört, dyster och så otroligt vackert över både Edinburgh och Glasgow. Jag har rest längst kusten och bland dom skotska öarna som är en helt eget kapitel, men det är något lika magiskt med städerna.

Vi besökte Innis & Gunns egna krog som var en tidigare fabrik för en middag. Skottarna kan både äta och dricka dom, det kan jag lova er. Det slutade aldrig, aldrig komma in mat och dryck på bordet. Och medan vi blyga svenskar som annars har en tendens att springa rakt in i kaklet med tänderna först i vårt sätt att konsumera alkohol på resa eller helg såg ut som små nibblande änglar.

Efter middagen med bröderna åkte vi tillsammans till den stora festen för 500 inbjudan gäster i Glasgow och avslutade tillslut kvällen i hotellbaren. Tyvärr så kan skottarna inte göra cocktails, och det slutade mest med att vi en efter en bara satt och förundrades över hur man kan lyckas så illa med att få till klassiker efter klassiker. Men det gjorde givetvis ingenting med tanke på att övriga dygnet bestått av absolut förstklassig upplevelse av både mat och dryck.

IMG_1206.jpg
IMG_1209.jpg
 Ingen kan trender som självaste  Trend-Stefan

Ingen kan trender som självaste Trend-Stefan

 Stiliga Niklas Berglind

Stiliga Niklas Berglind

IMG_1238.jpg
 Min nya favoritfotograf när det kommer till mat -  Petter Bäcklund

Min nya favoritfotograf när det kommer till mat - Petter Bäcklund

IMG_1246.jpg
 Maten kom i fem omgångar varav en omgång bestod av rätter som fyllde hela bordet med tillhörande dryck

Maten kom i fem omgångar varav en omgång bestod av rätter som fyllde hela bordet med tillhörande dryck

Skottland Glasgow, Innis & Gunn 15 år

Jag har i mitt liv haft lyxen och turen att få komma iväg på en rad olika vin och sprit- destillerier runtom världen och fått uppleva det bästa av vad denna fascinerande värld har att erbjuda. Men aldrig öl. Sanningen är att tanken faktiskt aldrig slagit mig och jag är glad att bröderna på Innis & Gunn visade att hantverket är minst lika prestigefullt, innovativt och intressant som, för mig tidigare, oftast blivit förknippat med sprit och vin enbart. Så att få flyga till Edinburgh och Glasgow i Skottland för att få ta del av detta var extremt kul.

Innis & Gunn firar alltså 15 år i branschen och är idag ett av dom mest framgångsrika bryggerierna som finns i Storbritannien - och man förstår genast varför. Dessa bröder tillverkar med lust, nyfikenhet och med en stor passion för gemenskapen. Det finns liksom utrymme inom ölbryggeriet för en betydligt större del misslyckanden och omprövningar än exempelvis en 15-årig whisky. Här har dom en färdig produkt på två veckor och kan snabbt anpassa utbudet efter efterfrågan.

Att man använder sig av fat på samma sätt som vin och sprit, visste jag inte heller. Eller rosten, hur extremt olika den kan vara. Vi kom in på kakao, popcorn, smör, beska, aska. Hur man jobbar med frukter, kryddor och inspiration hämtad från både barndom och framtiden.

Framförallt är det inspirerande att få vara i samma rum bland människor som brinner för vad dom gör. Det låter klyschigt men det är så sant. Det spelar verkligen ingen roll vad du bestämmer dig för att göra, gör du bara det du brinner för så kommer du bli bäst i världen på det och det kommer lysa i ögonen på dig.

Vistelsen på bryggeriet avslutades med en klassiker nämligen fish & chips och en rad kommande produktion direkt från faten. Det kändes som att vi satt mitt i hemmet helt plötsligt och fick ta del av så mycket mer en öl.

IMG_1084.jpg
IMG_1087.jpg
IMG_1094.jpg
IMG_1102.jpg
IMG_1104.jpg
IMG_1116.jpg
IMG_1131.jpg
IMG_1135.jpg
IMG_1141.jpg
IMG_1149.jpg
IMG_1160.jpg
IMG_1164.jpg
IMG_1172.jpg
IMG_1179.jpg
IMG_1181.jpg
IMG_1188.jpg
IMG_1202.jpg

två minuter i mitt huvud

Jag älskar verkligen det här (ser arg ut). Det här, som i att få sitta här i fönstret för mig själv med min cappuccino och toast med västerbottenost i all sin enkelhet och vara svår.

Här sitter jag (grått hår) och gör vad jag gör bäst: påbörjar (konstig dynamik i samtalet) utan att avsluta. Jag tar en klunk på kaffet, skriver (gul keps) en notis i mitt anteckningsblock, påbörjar ett mail, fortsätter på (fint klotter) en text, lägger till en punkt på to-do-listan, (härligt skratt) fastnar på mannen (är det italienska han sjunger i radion?) tvärs över gatan, börjar om (ölmage). Sen går det bara (ryggen hör ont) runt och runt, om och om i en oändlighet.

Det är oftast så jag laddar upp. Jag vill likna mig själv till lyset på en cykel, ni vet lampan som laddar upp (pratar med mat i mun) så fort hjulet snurrar. Ja, jag vet väl att det finns ett ord för just den, saken, men nu minns jag inte och det gör inget, för (jobbig röst) ni förstår. Jag behöver gå upp i totalt högvarv, maxa allt, för (sluta banka i plåten) att vara klar och allert för kommande dagar. (rosa skor, fluffig sadel) efter några dagars (sotade glasögon, undrar vart flyttlasset ska).

Just för att, det här ständigt pågår (grön bil). Jag kan inte kliva utanför dörren (han sjunger opera, sluta kling med skeden) utan att världen äter upp mig, och jag den. Orden, ljuden, synen, parenteserna, är vad som hela tiden klipper den röda tråden. (maler bönor, undrar hur dom luktar) (175 blir det) och det är priset av att ladda upp. Det kanske låter konstigt (skummar mjölk, hon bredvid låter ledsen, varför) men det boostar mig på något underligt sätt.

Att sitta i ett samtal, ett möte, en konversation. Jag har svart bälte i att försvinna totalt. 1 av 100 tillfällen blir jag påkommen med att jag försvunnit var femte minut, det fladdrade trots allt förbi ett hårstrå. (vattnet ser gott ut)

Ville bara dela med mig. Nu står det still.

IMG_1070.jpg
IMG_1073.jpg
IMG_1078.jpg

måndag hela veckan

Jag vet inte vem som bestämde att måndagar bör ske med kort startsträcka. Först upp, ut, in och fram vinner. Tacka vet jag som aldrig varit den som är den som är den, så måndagar kan faktiskt få börja och sluta precis såsom jag vill att dom ska. Livet är för kort för att sitta och vara frustrerad över att en dag inte blir, eller framförallt är vad man vill att den ska vara.

Tre rätter och fyra cappuccino senare med min andra hälft tackade vi för oss båda innan vi lämnade vår favoritkrog Nytorget 6. Hämtade ut mitt nya pass för att kunna komma iväg på höstens alla resor med start Skottland nu på torsdag, ytterligare två cappuccino och en snabb promenad genom parken.

Ikväll ska jag iväg på en poesikväll och det får, trots en fantastisk måndag, bli dagens höjdpunkt. Poesi är en enormt stor energikälla i mitt liv, och det var efter min första poesikväll för några år sedan som jag tillslut satte min karriär på paus, lämnade en dålig relation och ägnade ett år åt att studera författarskap och poesi. Men mer om det en annan gång. Dags att spänna fast baskern och springa!

IMG_1042.jpg
IMG_1066.jpg
IMG_1058.jpg